FÖR MIG ÄR DET HELT overkligt, att få det här priset. När manuset till Paris–Dakar blev antaget skröt jag för folk att jag skulle komma ut på samma förlag som John Ajvide Lindqvist. Jag är en stor beundrare av honom. Att vi var nominerade till samma litteraturpris gjorde mig nästan generad. Jag kände mig så totalt chanslös, säger Jens Liljestrand.
Vi sitter på Sturebadets restaurang i Stockholm och äter frukost. Caffelatte, skinkfralla, yoghurt, fruktsallad och juice i det tjusiga jugendpalatset med glasfönster i taket, pelare och väggmålning. Nedanför oss ligger simbassängen. Rektangulär, turkosblå. När vi ses har Jens Liljestrand redan tillbringat en del av morgonen på plats med att få ansiktsbehandling.
Den var en av de saker som han genast ville unna sig när han fick veta att han fått Tidningen Vi:s litteraturpris på 50 000 kronor. Den andra var en shoppingtur på stan. Att han så öppenhjärtigt berättade att han tänkte fira utmärkelsen med att pyssla om sitt yttre på Stockholms mest fashionabla spa tyckte jag var ovanligt. I mina öron lät det mer Jessica Parker i tv-serien Sex and the City än svensk manlig litterär pristagare. Få killar skulle väl stå för sin fåfänga så rakryggat?
– Jag har levt så sparsamt de senaste åren som frilans och ofinansierad litteraturdoktorand att det har varit en lyx att köpa kläder, säger han. Och ansiktsbehandling är inte heller något jag brukar lägga pengar på. Så nu när jag vann ert pris ville jag unna mig.
”Metrosexuella” är ett uttryck som varit i svang under 2000- talet och som syftar på storstadsmän som lägger ner minst lika mycket pengar och tid på sitt utseende och sin stil som modemedvetna kvinnor. Enligt Jens Liljestrand själv var det han som använde begreppet första gången i svensk media, i sin reportagebok Made in Pride. Och det är intressant. Eftersom det är något med Jens Liljestrand och manlig identitet. Hans skönlitterära debut, novellsamlingen Paris–Dakar, kretsar i stor utsträckning kring dagens mansroll. Huvudpersonerna är ofta män som långsamt krackelerar, som hamnar i kris och blottar sin svaghet och sårbarhet. Flera av berättelserna speglar erfarenheter han gjorde under sina första fem år i Stockholm, utan att för den skull vara direkt självbiografiska.
– Det förflutna är för mig väldigt lätt att aktualisera. Jag grubblar mycket på saker i efterhand, på om jag kunde gjort något annorlunda. För fyra år sedan sade jag till exempel upp mig från ett tryggt och välbetalt jobb som webbredaktör på ett försäkringsbolag – och det var först nyligen som jag slutade att fundera över om jag gjorde rätt eller inte.
Är du en orolig själ?
– Ja. Och jag kan ha väldigt dåligt självförtroende. Samtidigt finns det stunder då jag snarare har storhetsvansinne, känner att jag kan allt och kommer att gå hur långt som helst.
Varför har du uppehållit dig just vid mansrollen?
– Jag vet inte, texterna i Paris–Dakar har jag arbetat med sedan 1999. När jag lade ihop dem blev det tydligt för mig att den tematiken fanns där. Men det finns en kanske ännu djupare tematik i mitt skrivande, som handlar om en längtan efter tillhörighet. Det hänger ihop med min uppväxt.
HAN FÖDDES I VÄSTERVIK 1974, men flyttade som treåring till Moçambique då hans föräldrar, bägge läkare, var biståndsarbetare i två år. Därefter bodde familjen i Uppsala för att slutligen hamna i Karlskrona, en plats på jorden som Jens Liljestrand verkar avsky, öppet och helhjärtat.
– En djävla avkrok, säger han surt. Karlskrona är södra Sveriges Lappland, och det är elakt sagt om Lappland!
Nu får du förklara.
– Karlskrona på 1980-talet var deprimerande, främlingsfientligt och ekonomiskt efterblivet. Det fanns en brutalitet hos pojkar så unga som tio elva år. Framför allt högstadiet var en väldigt tuff tid för mig där. Allt handlade om mopeder, snus och slagsmål. Man fick stryk av stora elaka killar. Jag blev i flera år retad för att vara bög bara för att jag inte pratade samma fula stackato-artade dialekt som de infödda. Och för att vara norsk. Allt som inte var exakt som dem själva, kom från Norge…!
– Du förstår, fortsätter han, när jag levde i Moçambique lekte jag med andra barn och blev omtyckt och uppskattad just för att jag var annorlunda. Där var mitt annorlundaskap något positivt. I Karlskrona var det fult. Jag hade en lågstadielärare som sade till min mamma en gång:
”Jens kommer inte till skolan som andra barn. Han gör entré.”
Haha.
– Ja, det är lite kul, men man kan säga att det inte funkade så bra i Karlskrona. Eftersom jag levde där från 8 till 18 års ålder, präglades den tiden av känslan av utanförskap. Där kände jag mig som en norsk bög – men sedan när jag kom till Stockholm som 23-åring kände jag mig också fel, som en grov lantis i storstaden.
JENS LILJESTRAND BERÄTTAR att han bodde på Östermalm först och att han trots en ganska ringa månadsinkomst skaffade ett exklusivt frukostkort just här på Sturebadet.
Varför?
– Jag vet inte. Det var något identitetsförstärkande. Jag var helt ointresserad av andra gym, det var just här jag ville vara med. Ändå var det mest medelålders tv-producenter och sådana som tränade och åt frukost här.
Men kände du dig inte ännu mer fel i den här Östermalmsmiljön som 23-årig nyinflyttad lantis?
– Nja, jag har aldrig varit rädd för att ge mig in i främmande sammanhang. Jag känner mig ju ändå som en främling överallt, så det spelar liksom ingen roll, säger Jens Liljestrand. Och jag kom in i det. Efter ett tag började jag ha frukostdejter här, bland annat med en kvinnlig skådis och en PR-kvinna. Jag var väldigt socialt flexibel och sökande under åren fram till 30.
Är det fortfarande så?
– Nej, de senaste åren har jag levt väldigt stabilt. När jag träffade min sambo Åsa fick jag frid. Och i synnerhet nu, sedan jag blev förälder för 2,5 år sedan, är jag så mycket tryggare i min identitet.
Men det här med mansproblematiken som du intresserar dig för i ditt skrivande. Vad är egentligen problemet, som du ser det?
– Att män förtrycker andra män exempelvis.
Men förtrycker inte kvinnor andra människor också? Vad är specifikt för männen?Han ser på mig och suckar.
– Alltså, jag är övertygad om att vi lever i ett patriarkalt samhälle, där män och kvinnor fostras in i specifika mönster.
Männens överordning uttrycks bland annat i förtryck, av såväl kvinnor som män. Män förtrycker också sig själva, i form av kontrollbehov, stress och prestationsångest. Det vi kallar manlighet är en i grunden destruktiv kraft. Ett exempel på det är hur män ofta ser kvinnan som ett objekt, en tillhörighet som måste erövras och sedan ska försvaras.
Ser verkligen moderna svenska män på kvinnor på det viset i dag?
– Jag har sett det så.
Ge något exempel.
– Ja, en bekant till mig blev ihop med en kvinna som tidigare hade haft sällskap med en riktigt slemmig kille. Och min reaktion var; hur kan du ha en relation med henne, som har varit med honom? Ungefär som om hon vore kontaminerad.
Vadå? Bara för att hon varit ihop med en osympatisk man tidigare?
– Ja, lite som att ”hur kan du vara där, när den där killen varit där tidigare”.
Jag är antagligen naiv nu, men det är ju chockerande.
Jens Liljestrand nickar instämmande åt mitt första påstående.
Han tycker att jag är naiv.
– Alltså, intellektuellt förstår jag givetvis att det är helt fel att resonera så, säger han pedagogiskt, men det är ett manschauvinistiskt synsätt som jag tror sitter väldigt djupt, hos fler män än mig.
– Men det är en intressant tid nu, fortsätter han, när unga män söker efter en hållbar position. Jag växte upp med böghat, men de som är födda ett decennium senare har i stället präglats av ett 1990-tal då hela Priderörelsen skapat en enorm förändring. Snart kommer bögar att kunna gifta sig med varandra. Sedan har vi det faktum att kvinnor blivit dominerande inom flera traditionellt manliga yrken, som tandläkare, läkare och journalister. Mansrollen kommer att förändras. Min novellsamling handlar om olika sätt att definiera sig själv som man.
I EN AV BERÄTTELSERNA är en kille toastmaster på ett bröllop. Han vill vara herre över situationen och ha full cool koll, men han rör till det mer och mer och blir pressad intill sammanbrottets rand – allt imponerande gastkramande gestaltat. En annan (faktiskt helt övertygande) berättelse handlar om en man som blir gravid. Och en tredje om en man som blir besatt av att ta hämnd på sin flickväns ex-pojkvänner, i något slags hedersbestämda aktioner.
I likhet med en av karaktärerna i boken har Jens Liljestrand varit volontär på en mansjour. I likhet med en annan karaktär har han varit med i en dokusåpa, nämligen i Baren hösten 2001.
– Kompisar sade att jag absolut inte kunde vara med, att det skulle förfölja mig resten av mitt liv, nästa lika komprometterande som att ha varit med i en porrfilm eller något. Men jag har aldrig ångrat det, och faktum är att ju mer tiden går, desto gladare är jag över Baren-erfarenheten. Det var en fascinerande lektion i hur media fungerar. Jag blev överraskad över hur många deltagare, både tjejer och killar, som varit utsatta för olika typer av övergrepp tidigare. Spriten flödade hela tiden. Jag höll mig kvar i tre veckor. Först var jag jättepopulär hos tittarna för att jag var kritisk mot tv-bolaget framför kamerorna. Sedan blev jag full en gång och skällde ut en annan kille och kallade honom ”ditt feta jävla äckel” och då åkte jag ut.
Du kritiserade ändå tv-bolaget, det var ju starkt gjort?
– Ja, men sedan skämde jag alltså ut mig. Dessutom såg jag ju hur populär det gjorde mig att vara rebell, så det är klart att det blev en pose också. Men det blev för mycket alltihop, trots att jag var nästan 27 år kunde jag inte hantera situationen.
En ung man som försökte ha full koll på läget, men som slutade i social kollaps – en typisk Liljestrand-story alltså, tänker jag.
Men nu är det sju år senare, och Jens Liljestrand är långt ifrån social kollaps. Han har ansiktsbehandlat sig, fått ögonbrynen noppade och blivit bjuden på en trevlig frukost. Och nu ska han ge sig ut i shoppingkvarteren och sätta sprätt på en del av sitt litterära pris.
Varför just nya kläder?
– Möjligen handlar det om en första impuls att genom kläderna också iklä sig något annat nytt. Rollen som betydande författare, kanske. Detta är den första längre intervjun jag ger. Att jag skrivit något som folk tycker är viktigt är fortfarande ovant för mig.