HORNSGATAN

ERNST BRUNNER
HORNSGATAN
BONNIERS

Kocksgatan var Ernst Brunners stora publika genombrott, och sådan framgång är svår att frigöra sig från. 18 år senare återvänder han till samma teman med Hornsgatan. Åter är det stekhet sommar på Södermalm i Stockholm, åter möts man och kvinna, åter har folk namn som Gus Gustavo och Hårde Harry.
Åter vävs ett impressionistiskt, fabulerande berättande kring en lövtunn, snudd på obefintlig, handling. Två karlakarlar jagar kärlek och sanning i det myllrande gatulivet, medan de själva förföljs av samma kvinna, en ful, förljugen, radikalfeministisk konstkritiker.
Nej, jag hittade inte på det där sista. Tyvärr. Kocksgatan utspelade sig på 70-talet, och Brunner insöp världen med ynglingens livsglädje.
Nu, när den äldre mannen betraktar sin samtid, ser han mest plastikoperationer, klimatförändring, klotter och allmän idioti. Bitvis känns allt som en enda evighetslång nätkommentar på en kvällstidningssajt, kulminerande i en gallsprängt återgiven Prideparad och en plågsamt ickerolig tidningssatir (med figurer som Jan Tjohou och professor Lönnfet).
Om dessa bittra fördömanden utgör Hornsgatans bottenslam, blir det aningen bättre när Brunner skriver om sådant han fortfarande går i gång på, nämligen Stockholms förflutna. Sedd genom museimonterns glas är hans stad äntligen värd att älska. Stilen stramas upp en smula, den associativa fantasin fungerar bättre – och man slipper hans klyschtyngda dialoger.
Samtidigt har dessa anekdoter och byggnadsbeskrivningar minimal koppling till resten av berättelsen. Jag förstår att Brunner vill famna staden på ett vidare sätt, men själva idén känns feltänkt (även om han nu hade haft en ordentlig intrig att stoppa in läsefrukterna i). För mig tecknas inte urbanitetens väsen med arkitekturhistoria och allvetande örnblick: man måste fånga det okontrollerbara och anonymiserande.
Till slut är den heta sommaren över, och regnet dränker staden. Mustig och naken svävar Brunners konstnärs-alter ego i väg för gott, lämnar all småsint nutid bakom sig. Läsaren drar en suck av lättnad.
Även i Kocksgatan skrev Brunner svulstigt och osammanhängande, men svadan bars ändå fram av en genuin entusiasm. I Hornsgatan har glöden slocknat. Kvar blir ett sammelsurium av manér och överlastade metaforer, en nästan tragisk känsla av förspilld kraft.