EN GYLLENE TID

TAHMIMA ANAM
EN GYLLENE TID
ÖVERS. BOEL UNNERSTAD
NORSTEDTS

De flesta av världens konflikter följer vi på bekvämt avstånd. Några minuters övergripande förklaringar i tv-apparaten, ett par förtvivlade citat från något civilt offer.
Det ger vetskap, någon kunskap, men ringa insikt. Därför är böcker som Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, om Biafrakriget, och nu Tahmima Anams En gyllene tid, om det i Östpakistan/Bangladesh 1971, så viktiga. De visar vad som föregår krigskorrespondenternas andtrutna ankomst. Konflikten som ett avlägset oväder, som sakta stiger över horisonten – i det längsta osannolik. Men så kringskärs vardagen alltmer, kriget i all sin irrationalitet sveper in och reducerar individens valfrihet till för eller emot.
En gyllene tid inleds dock ytterligare ett par decennier tidigare, när huvudperson Rehana tvingas lämna bort sina barn sedan maken oväntat dött. Efter ett års kamp lyckas hon få dem tillbaka. De växer upp, går på universitetet. Liksom andra studenter sympatiserar de med Bangladesh självständighet. Och genom barnen tvingas även Rehana att aktivt välja sida.
Det är en fint gestaltad roman om kärlek och existentiella val i en tid då makten gör våld på förnuftet. Men kanske viktigast av allt – jag lägger ifrån mig boken som en lite klokare människa.