SYSTER OCH BROR

DEN AVSLUTANDE DELEN i Agneta Pleijels ambitiösa trilogi med historiska familjeberättelser utspelar sig under 1800-talets mitt. I centrum står titelns två syskon, barn till Isaac Berg som arbetar som sånglärare på Operan i Stockholm och hans fru Lina: förstfödde Albert, som är dövstum och därmed oförmögen att uppfylla sin fars förhoppningar om en son som kan stå på scenen. Och lillasyster Helena, som med sin musikaliska begåvning är allt det som Albert inte är.

De två syskonen söker sig till varandra och utvecklar en relation som närmast beskrivs som den mellan ett älskande par. Gång på gång skiljs de åt av familjens kringflackande livsföring: under pappa Isaacs ledning flyttar man till Düsseldorf och Paris, där Helena sjunger i salongerna hos Europas societet. Albert ger sig på egen hand ut i världen, för att måla och söka äventyr, och ansluter sig till Garibaldis frihetskamp i Italien, medan Helena kastar sig in i ett kärlekslöst äktenskap för att säkra familjens ekonomi.

JAG FÄSTER MIG särskilt vid Alberts livsöde. En lång period av barndomen tillbringar han på Institutet Manilla, Stockholms internatskola för döva – en kärlekslös, hård tillvaro, som separerar honom från den övriga familjen. Pleijel skildrar ömsint, men aldrig sentimentalt, hans upplevelse av världen: allt det han inte förstår, hans isolering från alla de människor han inte kan kommunicera med och framför allt hans sökande efter ett eget språk.
”Jag rör mig mellan fakta och föreställning. Det är irriterande, men jag vet inget bättre sätt att berätta det här”, skriver personen Agneta Pleijel, som också är närvarande i boken. De brev och dokument som berättelsen bygger på tillhör hennes egen familjs historia, fragment av den har sipprat ner till henne genom generationerna och det går inte att ta miste på hennes personliga engagemang i den – historien om syster och bror är i små glimtar även historien om Agneta Pleijel. Men allra bäst är språket. Det är vackert och självklart, suger in mig i boken och håller mig kvar, det är enkelt, rakt och samtidigt poetiskt.
Jag tänker att Pleijel skulle kunna skriva nästan vilken typ av bok som helst och det skulle vara en njutning att läsa den ändå.