ESKIL, RIDDAREN AV SYRENBERSÅN

NÄR JAG FÖR några år sedan såg mastodontfilmernas mastodontfilm Ben Hur hände något märkligt. Jag satt som bäst och suckade över det översentimentala Hollywoodslutet när det plötsligt sved till i ögonvrån. En tår. Och så en till. De manipulationer som det stålblanka intellektet hånfullt avfärdade köpte alltså det gamla blödiga hjärtat reservationslöst. Jag drar mig till minnes upplevelsen när jag lägger ihop Gunilla Linn Perssons nya roman Eskil. Persson (Vi:s litteraturpristagare 1991) berättar nästan i sagans form om Bernhard och Karl-Astrid (vars äldre bröder alla hette något med Karl-). De är ett strävsamt småbrukarpar i Sörmland i slutet av 50-talet. Enkelt hyggligt folk som inte vill byta hästen mot traktor. Den stora sorgen är att de är barnlösa. Så blir Karl-Astrid, trots sin ålder och nio missfall, havande. De förbereder sig för en präktig liten Birger att ta över gården. Men det blir en ”mongoloid”, en Eskil. När doktorn vill sätta Eskil på hem stormar Karl-Astrid från BB, med sin son under armen. Och kärleken till den lille riddaren av syrenbersån överkommer snart skammen över ett barn som inte är ”riktigt riktigt”. Det är ofta sentimentalt, romanens persongalleri påminner om pilsnerfilmens och berättelsen följer klassiska vändningar. Och ändå blir jag gripen. Orsaken finns i Perssons värme, att gamla berättarverktyg blir som nya i hennes skickliga händer. Att det bortom sagotonen faktiskt finns en helt realistisk berättelse, om bondesamhällets väg in i moderniteten och synen på de vanföra. Sitt oansenliga format till trots, är det en roman som går rätt in i hjärtat. peter fröberg idling