KNIVEN I HJÄRTAT

Björn Ranelid
Kniven i hjärtat
Bonniers

Det är en tragisk historia Björn Ranelid berättar i Kniven i hjärtat. I centrum står David, som sitter i fängelse på livstid, dömd för mord på två personer. Hans son Kasper är den enda som vill ha kontakt med honom. Genom deras möten och tankar rullas en större berättelse upp, om de båda männens uppväxter, vänskap, kärlek, svartsjuka och deras förhållande till varandra och till litteraturen.

Björn Ranelids specialitet, de många sentenserna om livet, kärleken, ordet (eller vad det nu kan vara), är långt ifrån bokens största behållning. De känns ofta som kulisser av ord, och besattheten vid att mäta, väga, undersöka och kartlägga abstrakta begrepp blir ganska tröttsam i längden – själen talar alla språk och dialekter, ordet har varit på månen, kärleken saknar fast adress... 

I allt annat tycker jag att det finns en större ärlighet och det är denna ärlighet som gör Ranelid bra och originell. Han har en förmåga att stämningsfullt, lätt nostalgiskt och technicolor-skimrande skildra ett landsorts-Sverige där somrarna var långa och varma, man dansade till Snoddas och kunde vara handelsresande i Singer-symaskiner. Det är något drömskt över dessa partier i boken, trots att det inte är några idylliska skildringar.

 Det finns så mycket mörker och ondska i världen, och man bör därför vara glad och tacksam över det vackra och hålla fast vid det, skulle Ranelids livsfilosofi kunna sammanfattas. Detta skriver han sig fram till med en fullständig uppriktighet som ibland gränsar till naivitet, och med en oerhörd tilltro till ordets makt och det goda i människan.

Och det fungerar faktiskt: Jag dras med av Ranelids övertygelse. De livsöden som han med stort allvar berättar om letar sig in i hjärtat på mig - inte riktigt som en kniv, men som något stillsamt rörande.