DARLING RIVER

Sara Stridsberg
Darling River
Albert Bonniers förlag

Vladimir Nabokovs Lolita gör läsaren ond, konstaterade Sara Stridsberg efter Radioteaterns dramatisering av romanen i höstas. I ett efterföljande intervjuprogram förklarade hon hur vi ohjälpligt hamnar i maskopi med Lolitas förövare Humbert Humbert när vi läser. Hur den 12-åriga flickan försvinner för vår blick och drunknar i förövarens begär, som blir vårt eget begär. Stridsbergs poetiska Lolita-text, som avslutade intervjun, får förmodas ha varit en förstudie till Darling river, en roman där hon istället för att använda det dokumentära som grund för berättelsen, som i de tidigare böckerna, Happy Sally och Drömfakulteten, gör fiktion av fiktionen.

Lolita framträder i olika speglingar. Det är flickan Lo på en ändlös bilresa med sin styvfar genom ett gudsförgätet USA, det är den vuxna Dolores som lämnat fadern och väntar det barn som, liksom hon själv, snart ska dö. Sedan är det modern, den förlupna och ständigt saknade, som förgäves försöker fly sitt eget öde. Och, slutligen, en fransk vetenskapsman, som vigt sitt liv åt att dressera en schimpans.

Avsnitten med vetenskapsmannen tillhör romanens höjdpunkter. Här visar Stridsberg sin styrka som författare; med lika delar precision och ömhet frilägger hon maktens mekanismer och maktlöshetens bottenlösa schakt. Men det är lite underligt att romanens intressantaste karaktärer är en manlig, sadistisk vetenskapsman och en schimpansunge. När boken handlar om Lolita.

Det är lika bra att tala klartext, jag blir provocerad av den här boken. Jag kan se Stridsbergs intention, att avslöja patriarkatets förkrossande makt, men jag tycker att hon misslyckas med det viktigaste: att ge Lolita ett ansikte. Hennes sorgesång över barnets och kvinnans fruktansvärda öde är förvisso bitvis glimrande vacker. Stridsberg har en förmåga att skapa bilder med språket som få andra, men lika ofta faller texten över i sentimentalitet. Jag saknar den analytiska skärpan från Drömfakulteten. Det är ett slags frossande i detaljerna kring Lolitas predestinerade olycka som känns spekulativt, för att inte säga osmakligt.

”Dolores, ensam, försvarslös, chanslös, ödesbestämd. /…/ Gud skär en djup skåra mellan hennes ben och kastar ner henne i världen och låter henne rusa mot sitt öde. Hopplöst förutsägbart, hopplöst överhuvudtaget att härbärgera denna varande blödande skåra….”

Det är en utifrånskildring. Och Lolita förblir, paradoxalt nog, lika fången och förenklad under Stridsbergs blick som under den kärlekskranke och gubbsjuke Humbert Humberts.