LIKA SOM KÄRLEK

ANITA SALOMONSSON
LIKA SOM KÄRLEK
NORSTEDTS

Livskraftig kvinnan är otillfredsställd av klen make. Kärleken drabbar henne genom en viril älskare, och i passionens rus dränker de den äkta mannen… Ja, Anita Salomonssons roman Lika som kärlek (baserad på verkliga händelser) må utspela sig i Västerbotten för tvåhundra år sedan, men innehållsmässigt är det en klockren Thérèse Raquin-historia. Samma ödesbundenhet råder innan, samma skulddemoner härjar efteråt. Där Émile Zola i sin roman frossade i storstadens synd, lägger dock Salomonsson fokus på bondesamhällets strävsamma vardag. Med ett poetiskt och bitvis idiomatiskt språk målar hon skog och gårdsliv i ett detaljrikt och hängivet skimmer.

Den intressantaste skillnaden mellan dessa böcker är nog synen på själva brottet. Zola gisslade det mörka och själviska i sina karaktärer. Otroheten och mordet var två sidor av samma djuriska lidelse, den lidelse som i förlängningen också blev Thérèses undergång. Lika som kärlek skildrar istället alla inblandade rejält förlåtande. Huvudpersonen Margareta får sitta på fästning i tjugo år, men sedan kommer hon ut och återvänder hem, ännu starkare och hjälpsammare.

I en berättelse som trots allt handlar om lust och död förtar denna genomoptimistiska människosyn något av kraften, särskilt som Salomonsson har en olycklig tendens att lägga tonvikten på tillstånd och minnen, att referera snarare än gestalta. Lika som kärlek är naturlyrisk, progressiv och aningen seg: den känns, kort sagt, oerhört Svensk.