KIOSKVRIDNING 140 GRADER

PETER TÖRNQVIST
KIOSKVRIDNING 140 GRADER
NORSTEDTS

Det lär en gång ha funnits en tecknad seriefigur som hette Åsa-Nietzsche. Vart tog han vägen? Jag gissar att han är inneboende hos Peter Törnqvist.

I sin tredje bok, efter novellsamlingen Fältstudier (1998) och kortprosavolymen Lövsågare, innerkurva, (2003) gör Törnqvist den poetiska filosofin till buskis och buskisen till filosofisk poesi.

            Verktyget är den dialektala materialismen. Kioskvridning 140 grader är en roman om hur och varför språket får spatt. Alla talar småländska.  Alla ordvitsar maniskt. Peter Törnqvist själv är en riktig språkfåle.

Det kan naturligtvis bero på att han bor i Göteborg. Möjligen finns det också andra drivkrafer bakom hans iver att vrida världen åtminstone ett par grader med hjälp av en utbytt vokal eller konsonant.

            Romanen, som väl egentligen är flera romaner i en, utspelar sig till stor del i en västlig del av Småland. Det är 1970-tal. Ett gäng tonåringar bygger verbala värn mot alla ”jävla kristenkhmerer”. De lever i en bigott avkrok, där Gud är vuxenvärldens skoningslösa torped. De flyr till de snacksaligas mosse.

            Peter Törnqvist har själv delvis vuxit upp i Småland. Vågar man gissa att det finns biografiska spår i berättelsen om Tjippen och hans vänner i Westra härad? Språket som vägen ut och bort? Det skulle i så fall förklara varför Kioskvridning 140 grader plötsligt förvandlar sig till en uppdaterad luffarroman, överger Tjippen och istället ägnar sig åt vagabonden Lålle och ”vägen till Krondike”.

            Att följa Peter Törnqvist längs hans verbala vandringsleder kan ibland tära på flåset, men som det heter i dikten, det är vägar som är mödan värda.